Varje ekipage har en egen historia - känsloblandad historia med framgångar och givetvis motgångar men sen när man väl är där, är det inte värt det då? Ingen har haft det lätt, för det kan inte alltid gå bra hur dyr och utbildad häst man än har så är det alltid något som går snett och ofta håller man nästan på att ge upp. Känner ni igen er? Men det finns alltid kraft kvar att resa sig upp igen och den här gången är man med på noterna och lyssnar nogare. Om ni förstår? Man behöver inte alltid ha bråttom att nå toppen för även om man kommer dit , skapar man nya mål och nya vägar att välja mellan. Man blir aldrig nöjd. På vägen dit ber jag er släppa kontrollen ibland. Bara njut, släpp kraven och se vad som finns och hur mycket ni har upplevt med eran häst som ni aldrig skulle ångra. Bara vara, för någon minut. Det kanske hjälper er att komma vidare sen. Dessa stunder då man gråter av besvikelse, och vill bara skita i allt , titta upp och kämpa vidare och sedan dessa stunder då du gråter av lycka , titta tillbaka på eran väg som ni byggt upp och även om det har varit ett otroligt hårt arbeta är allt , alla motgångar, värt det. Alltid finns det något att kämpa för. Alltid.